Som en snigel i sitt skal
Hela mitt fantastiskt uppblåsta ego har låtit några liter egoism springa från huvudets centrum. Jag sitter här och försöker bli så bekymmersfri som möjligt, jag orkar inte tänka på "det bästa möjliga". Det enda jag vill är att slippa, hitta världens bästa ursäkt och bara släppa stenen från axlarna. Jag är verkligen för lat för att ge bördan vad som behövs för att den ska försvinna. Jag vill bara ta den i händerna och släppa den, tyvärr så hamnar bördan oftast på fötterna. -Då den, precis som allt annat av denna värld följer tyngdlagen hamnar på fötterna. Och då gör det sjuhelsikes ont.. Ska bättra mig från detta hel och halv-vete
Men vad är det för börda som jag talar om? Är det skådespelarens scenskräck eller friidrottarens prestationsångest? Är det bilisten som blivit stoppad av polisbilen efter midsommarnattsnubben eller handlar det om att erkänna sin otrohet. För mig är det ett mycket mindre problem, ett minimaliskt sådant,, det är läxorna som stör mig så här mycket. Som får mig att skriva halvt poetiska stycken på min blogg.
-Och detta. Endast för att jag inte vill göra dom..
Helt patetisk. Ja, uscha mig så patetisk!
